Vi gick på en fikaträff med tjejen vi pratat en hel del med. Helt fantastisk tjej. Smart, snäll, godhjärtad, genuin och fantastiskt snygg. En helt vanlig fika, med varm dryck och vanligt folk omkring oss. 😉 Det var mysigt. Jag hoppas innerligen att vi träffas igen. Det verkade som om vi klickade. Jag gillar henne, det gör även sambon… och med tanke på de sms vi fått ikväll är jag övertygad om att hon vill träffa oss igen. Förhoppningsvis dröjer det inte för länge.
Det är märkligt det där med första mötet med en person. Hur fort man scannar av och tror sig veta vad det är för en person. Det tar 3 sek innan man skaffat sig en bedömning om vem människan är, vid första mötet med en person. Det tar inte mer än ett ögonblick och jag har i mitt lilla huvud sorterat in personen framför mig i ett fack, utifrån hur hennes kroppsspråk är, hållning, tal, mimik och utstrålning. Upptill på det lägger jag till tyngden i handskak, (kramen) hur hon doftar, hur hon ler, klädsel och ordval/språk.
Hon doftade ljuvligt, hade en varm välkomnande men nyfiken kram, pratade lugnt och hade undersökande ögon, ett fint leende med hallonröda läppar. Hon hade intressen inom samma område som jag själv och såg med upphetsad blick på min sambo vilket jag verkligen kan relatera till.
Vi valde att låta fika förbli fika, trots att det fanns möjligheter att förlänga denna första stunden tillsammans. Jag kände mig lite lätt besviken, eftersom det är så svårt att veta ifall det klickade för alla inblandade eller ifall det bara var jag… Rädslan för att bli bortvald. Att inte få jobbet eller bli sist vald på gymnastiken.
Jag tror att det kommer bli flera träffar… Jag blir rosig om kinderna av tanken. Kanske hon kan vara den där tjejen som vi letat efter. Visst har vi vår älskarinna, men hon är inte allt det där som vi önskar oss. Kanske kan denna fantastiska väldoftande kvinnan med hallonröda läppar vara kvinnan vi vill fortsätta träffa och umgås med?!
