Jag får väll erkänna att jag överreagerar ibland, jag har influensa sedan två eller tre veckor och haft konstant feber, hostat spricka i revbenen och inflammerat bröstben som gett bröstsmärtor och ett trött hjärta som slår oregelbundet och endel extra vilket gjort mig väldigt rädd och ångestfylld och det går ut över precis allt och alla, mest slynan, det jag missade på vägen var att se hur han mådde då jag varit så uppfylld av mig själv, han har haft lite mycket på sistonde han med så jag missuppfattade som vanligt på vägen, pga min självupptagenhet.
Well, vi får fortsätta som vanligt fast kanske lite mer laidback ett tag och jag måste verkligen lära mig att läsa av honom någon gång, jag ser mycket men när han drar ner på tempot tar jag det rysligt personligt fast det varje gång inte ens haft med mig att göra och jag måste lära mig att kontrollera känslostormarna pga ångesten och rädslan, det är visserligen upp till mig när vi ska avsluta relationen men det betyder ändå inte att jag inte kan förlora honom.
Helt ärligt förstår inte jag hur han alls står ut med mig utan att själv få ett utbrott, hade någon som styr hela mitt liv dumpat mig tjugo gånger på en vecka och jag bara blivit öedsen hade jag skriket jag hade fått totalt utbrott men han bara är helt lugn, han blir självklart sorgsen men käftar inte emot blir inte arg eller någonting, antingen berör det honom inte om jag väl håller fast vid det eller så vet han att jag backar inom tre timmar när jag lugnat mig, jag väljer att tro på att han känner att jag älskar honom och inte menar allvar någonstans jag blir bara totalt frustrerad och får panik.
Ofta vid de här tillfällena är jag ledsen panikslagen och livrädd, min största skräck är att han inte ska ha några känslor för mig längre och be mig låta honom slippa, jag är livrädd att tappa det här för det betyder så mycket för mig, jag kan vara mig själv utan begränsningar som i resten av mitt liv, min familj kan tycka mitt bossande är fruktansvärt jobbigt och då och då blir det mycket osämja pga att jag är just bossig, dessutom är jag en riltigt manipulativ jävel, inte bara med slynan utan med allt som har med min vilja att göra, jag är dock inte bra på det med familjen blir ofta påkommen och anklagad för att spela på andras känslor.
Lite psykopatiska drag kanske men jag är inte inkapabel att känna alla känslor, men med honom kanske jag tar det omedvetet lite långt utan att jag tänker på det, det går lixom per automatik när jag väl fastnat i det och jag har inte hittat någon metod för att stoppa det.
Hur jävla jobbig jag än är så älskar jag honom mer än något annat, samtidigt som jag ibland kan njuta av att såra honom känslomässigt både medvetet och omedvetet så glr jag det men jag har insett att jag måste lugna ner mig lite.
