I helgen har vi tittat på en TV serie som jag verkligen vill passa på att tipsa om.
Serien heter You, Me, Her och har fått 7.0 i betyg på IMDB, vilket jag tycker är alldeles för lågt för denna fantastiska feelgood serie.
Kort och gott handlar den om ett par i en förort till Portland, Oregon som får kontakt med en college tjej som extraknäcker som eskort.
Resultatet blir att alla tre blir störtförälskade i varandra och ingen av dem vet riktigt hur de ska hantera känslorna. Det enda de är helt klara över är att de inte kan sluta tänka på varandra.
Det som gör att jag älskar serien är att dialogen är rapp, handlingen snabb och känslorna känns äkta, väldigt äkta, man kan nästan ta på hur otroligt mycket karaktärerna känner för varandra.
Samtidigt blir jag väldigt irriterad på både paret i förorten men framförallt deras nära och kära. Att paret har svårt att hantera känslorna efter 15år som gifta förstår jag, de har en väldigt sund dialog runt det hela och jag gillar, oftast, hur de resonerar. Mannen är väldigt svart eller vit “vi avslutar detta” eller “nej nu kör vi!” lite som jag är. Man märker däremot att kvinnan i paret verkligen tänker efter och funderar över hur hon känner och hon fattar mogna, genomtänkta beslut, lite som min underbara fru gör.
Däremot grannarna och deras vänner gör mig helt vansinnig. Inte en enda av deras vänner, grannar eller ens deras syskon säger något i stil med
“det där var lite underligt, men är ni glada så kör! Jag är glad gör Er skull!”
De väljer istället att snoka runt, ta avstånd ifrån och till och med kallar dem perversa och meddela väldigt tydligt att om de inleder en relation med den här tjejen som de är så förälskade i så kommer de inte att vara välkomna på middagar, familjesammankomster eller liknande tillställningar.
Inte ens den unga tjejens vänner, som är i 25års åldern, har förståelse för relationen utan hånar, häcklar och driver med henne och hennes känslor.
Mina funderingar är då, hur hade våra vänner hanterat att vi har haft en längre relation med en tjej som vi båda var störtförälskade i? Vad jag vet har min fru bara berättat för sin bästa vän, som även hon är polyamorös, om denna tjejen. Givetvis förekom det inget fördömande därifrån.
När jag däremot, i en tidigare relation, hade ett förhållande ihop med min dåvarande partner och en kvinna till, så berättade jag det för min bror. Han ger sken av att vara väldigt öppensinnad och att allt är okej. Jag märkte snabbt att så inte var fallet utan han kunde verkligen inte prata om det, han bytte samtalsämne omgående och behandlade därefter min dåvarande flickvän väldigt annorlunda. Vår flickvän hälsade han nätt och jämnt på.
Har vi, år 2017, verkligen inte kommit längre än såhär?
Hur kan det väcka anstöt att 3, istället för som normen säger, 2 personer, ÄLSKAR varandra? Det är för mig så främmande att jag blir mörkrädd. Hur kan man se kärlek som ett hot?
Kan någon av Er läsare, som tycker att det här inte hade vart okej, försöka förklara hur ni tänker?
Utmanas det heteronormativa, monogama, samhället så mycket av att 3 personer inte gör någon illa alls utan är kära i varandra och tar hand om varandra?
Är det så att de flesta väljer att bara se den sexuella biten av ett sådant förhållande? Om så är fallet, vad är fel med den?
Jag vet att när jag såg min fru titta på den här kvinnan vi hade förälskat oss i så blev jag glad, jag blev fanimig glad ändå ut i hårbottnen. Att se henne se på den här tjejen med så mycket kärlek var fantastiskt.
Visst hade vi sex ihop, men det är liksom den lilla biten. Att däremot veta att, när jag inte är i närheten, så finns det en annan människa som tar hand om henne och ser till att hon har det bra, det är underbart. Givetvis gäller samma sak för kvinnan vi träffade och vice versa. Symbios kan man kalla det tror jag.
Att jag sedan avskyr att shoppa och med gott samvete kan strunta i den biten för någon annan tillgodoser det behovet är självklart en bonus också.
Rent sexuellt är min fru bisexuell och jag är straight. Jag har inga illusioner om att jag ska kunna ge min fru allt det hon behöver, hela livet, vem är jag att förneka henne 50% av hennes sexualitet? Jag kan med andra ord inte känna mig hotad av den andra kvinnan eftersom jag ändå inte kan tillgodose det behovet, eller hur?
Nu frågar ni er säkert: Men, en extra man då?
Det är här det blir lite knepigt, kan jag tycka. Jag är som sagt straight och har aldrig känt en dragning till en man, nu ska man aldrig säga aldrig och om den dagen skulle komma så antar jag att jag inte hade varit främmande för ett liknande förhållande med en man.
Sexuellt kan jag tänka mig att bjuda in en extra man, men på klubb i så fall och helst i form av en man i ett par, även om man heller här inte ska utesluta något.
Jag antar att jag känner mig lite mer hotad av en man för att jag undermedvetet anser att just den biten är ett behov jag borde klara av, den kvinnliga biten löser jag däremot inte.
Och nej, jag har inga problem med att min fru träffar kvinnor ensam, jag har inget som helst krav på att vara delaktig när de är intima.
Nu tappade jag tråden lite grann kan jag tycka, men min fråga är denna:
Hur hade DU reagerat om en nära vän/ släkting hade berättat att hen och hens partner hade träffat en tredje part?
Hade du känt dig hotad?
Hade du blivit glad för deras skull?
Varför hade du reagerat på det sättet?
Oavsett vad du svarat på dessa frågor så se för guds skull serien!
Den är helt fantastisk!
Du hittar mer information här >>
