Han säger att jag ska leva ut. Att jag inte ska hålla tillbaka. Att det vore vackert att se mig blomma fullt ut i min dominans – som kvinna, som älskare, som den jag verkligen är.
Han säger det med mjuk röst, med varm blick. Och jag vill tro honom. Jag vill luta mig mot de orden som om de vore sanningar huggna i sten. För de bär precis det jag så länge längtat efter: tillåtelse, uppmuntran, stöd.
Men någonstans inom mig… viskar tvivlet.
För jag har hört vackra ord förr. Sett hans ögon lysa, bara för att senare mörkna när verkligheten kommit för nära. När det inte längre var en tanke, utan något levt, känt, påtagligt. Jag har känt hur luften kan vända. Hur det som var öppet kan slås igen – hastigt, oväntat, och med en skärande kyla.
Och jag är rädd att det ska hända igen.
Han säger att han vill att jag ska släppas fri. Att jag får dominera andra. Att det inte handlar om honom, utan om mig – och att han vill stå bredvid mig, stolt, när jag växer i min kraft.
Men jag undrar… om han verkligen menar det.
Vill han det – eller vill han vilja det? Säger han det för att han älskar mig, för att han vet att det är rätt sak att säga – men utan att han riktigt hunnit känna vad det faktiskt innebär?
Och jag vågar inte riktigt släppa taget om min kontroll ännu. För tänk om jag kliver ut, fullt ut, och han ryggar. Drar tillbaka allt. Får panik. Blir kall. Avvisar det han en gång godkänt. Jag vet inte om jag klarar en sådan backlash en gång till. Att öppna mig och sedan bli slagen i dörrspringan.
Jag försöker vara ärlig med honom. Försöker säga: jag vill, men jag är rädd. Jag behöver veta att orden håller. Att stödet är förankrat i något djupt, inte bara i en tillfällig känsla eller i önskan om att vara den storsinta, öppna partnern.
Han lyssnar. Han håller mig. Han säger: “Det är viktigt att du inte trycker ner dina behov. Du är inte fel. Du är inte för mycket.”
Och just där, i hans famn, känns det nästan tryggt. Nästan.
Men jag har lärt mig att trygghet inte bara handlar om stunden – den måste hålla i längden också. Och det är där jag står nu. I ett mellanrum. Mellan vilja och försiktighet. Mellan hunger och rädsla.
Jag vill. Jag längtar. Jag känner Dominan i mig spraka under ytan. Hon är otålig, levande, redo.
Men för att släppa henne fri, måste jag veta att marken under mig håller. Och det är den vissheten jag fortfarande söker.
/Hon
