Panik

Hela jag är stel som en pinne och jag har svårt att andas. Tårarna väntar i en hel flod precis bakom ögonhinnan och jag försöker att le och låtsas som ingenting. Mina kollegor får inte märka nåt, för där sitter min bästa väninna som läser mig på två små ögonblick. Jag känner mig så lurad.

Först känns det jobbigt att bli igenkänd. Att detta är inte första gången som någon känner igen oss. Men förhoppningsvis sista. Hon sitter på bilder på mig. Vi tog asheta bilder tillsammans… Jag gjorde det frivilligt. Men hade absolut inte gjort det om jag vet att jag är igenkänd. Jag känner mig så lurad. Fullständigt blåst. Och nu vet jag inte om jag vill det här nåt mer. Det är ok att blogga om saker och ting som är så tabubelagt och personligt om ingen vet vem man är. Det skulle ju vara idiotsäkert. Inga spår kvar att visa. Inget som kunde knytas till oss. Det är mest jag som är utlämnad.

Jag känner mig naken och smutsig. Vill liksom åka hem till mormor och dra täcket över huvudet och bli 5 år på nytt.

Visst är jag känslig. Jag har mens och är så fruktansvärt emotionell. Så nu behöver jag sortera mina tankar. Jag vill inte säga något dumt. Ta nåt beslut som jag ångrar en stund senare. Jag vill liksom bara pausa allt en stund för att tänka.

Det finns inte så många alternativ och de alternativ tycker jag inte om

Det största sveket är från honom. Han som jag liksom litar på 100%. Jag har aldrig litat på någon så mycket förut. Det har aldrig funnits någon som jag litar så mycket på. Den största skadan har skett mellan oss. Jag avskyr tanken att känna mig sviken, att förtroendet är rubbat, kommer jag att lita på honom igen? Kommer mina beslut att respekteras? Betyder mitt ord något överhuvudtaget?

Han visste hela tiden att vi skulle träffa våra egna bloggare. Även om jag varit fullständigt övertydlig med att jag tycker att det är viktigt att vi är anonyma. Jag vill absolut inte koppla ihop bloggen med resen av mitt liv. Det är otroligt viktigt för mig. Jag vill kunna skriva om ALLT. Alla upplevelser, självklart utan att lämna ut någon annan. Och så händer det här. Vi åker på träff med ett par och både hon i paret och min sambo vet att vi har en koppling till bloggen. Lurad. Lurad, blåst och besviken.

Tror att jag pausar ett tag. Min anonymitet är inte längre förträngd bakom en järnfasad. Jag tror visserligen inte att de skulle outa oss. De verkar vara fantastiskt fina människor. Men det är sveket som svider mest. Att bli förd bakom ljuset av den man bryr sig mest om.

Jag har bara ett fåtal alternativ kvar, och de får jag ta en riktigt ordentlig funderare kring. Antingen hittar vi en bra lösning eller så får jag stänga ner bloggen. Ledsen drar jag mig tillbaka in i min trygga lilla håla och slickar mina sår. Får fundera på vad varje alternativ skulle innebära och vad jag är villig att det ska kosta mig emotionellt.