Jag bär en kraft inom mig. Den är inte ny, men jag har länge hållit den i koppel. Det finns något i mig som vill ta plats. Styra. Bestämma. Göra någon till min. Få en man att falla för mina regler, min blick, mitt sätt att andas.
Jag längtar efter att dominera. Men jag står fortfarande kvar vid tröskeln och undrar – vågar jag kliva ut i det ljuset helt?
För jag lever i ett förhållande. Ett stabilt, älskat, tryggt sådant. Men frågan gnager: skulle han förstå? Skulle han kunna släppa mig fri, inte som hans kvinna, hans älskade – utan som en självständig domina, med makt i händerna och längtan i blodet?
Det är inte honom jag vill dominera. Det skulle aldrig fungera. Han har inte ett uns undergivelse i sig. Så det får bli någon annans kropp – en kropp, en själ, en vilja som vill brytas av mina krav. Men samtidigt undrar jag: kan två dominanta krafter leva sida vid sida? Kan jag få vara den jag är – stark, styrande, fri – utan att det skapar sprickor mellan oss?
Han är van att vara den som leder. Jag ser det i hans hållning, hör det i hans ton. Och visst har det sin plats. Men jag börjar ifrågasätta: får jag vara lika kraftfull i min riktning – även om den inte går genom honom? Får jag vara en kvinna som styr, även när jag står vid hans sida? Eller måste jag underkasta mig, för att han ska känna sig hel?
Det är där min tvekan lever. I skärningspunkten mellan min längtan och vår verklighet. I viljan att både älska honom – och samtidigt vara något större, något mer, någon annan, någon som tar makten i sin egen hand.
Jag vet att dominans för mig inte är en roll. Det är en del av mig. En eld som vill brinna, inte bara flamma till ibland i fantasier. Och jag börjar förstå att det kanske inte handlar om att få tillåtelse. Det handlar om att våga ta plats. Våga stå kvar i min egen kraft, även om det ruckar på det vi är vana vid.
Kanske behöver jag inte välja. Kanske kan vi båda vara starka. Kanske kan jag vara hans – och samtidigt helt min egen.
Jag vet inte än. Men jag börjar våga drömma högt.
/Hon
