Det började som en sällsynt tanke, en gnista i mörkret. Men nu brinner den. Det är inte längre bara en dröm – det är ett behov. En hunger. En sanning som vuxit i mig, sakta men obönhörligt: jag är född att ta plats.
Tanken på denna någon – min undergivne – får något att dra ihop sig i mig. Att se honom där på knä, naken, redo, darrande. Han vet sin plats. Han vet att hans kropp inte längre tillhör honom, utan mig. Hans vilja är inte längre hans egen. Den har han lämnat vid dörren, med blicken sänkt och hjärtat öppet. Och jag tar emot den med ett leende, iskallt och brinnande på samma gång.
När han kryper mot mig, med läpparna mot mina fötter, känner jag mig oövervinnelig. Vacker, farlig, upphöjd. Han bönar – inte om nåd, utan om prövning. Han vill bli formad av min vilja, sträckt tills han brister. Hans längtan är skör, smutsig, helig. Det är i hans vädjan jag känner min makt pulsera – ren, kåt och kompromisslös.
Jag låter honom kyssa min sko, slicka mina sulor, darra under mina ord. Varje kommando från mina läppar är som en pisksnärt i hans själ. Jag ser hur hans hud längtar efter mina märken, hur hans blick ber om att få förnedras, användas, brytas ner – för att sedan byggas upp, helt och hållet i min bild.
Och jag njuter. Av kontrollen. Av att låta honom vänta, darra, svettas under min kalla blick. Av att sakta dra naglar över hans hud tills han ryser. Att låta en piska dansa över hans rygg, ett spännband över hans hals. Att se honom möta smärtan med tårar – inte av sorg, utan av ren jävla tillbedjan.
Det är i detta ögonblick jag vaknar helt som domina. Jag är inte bara någon som bär titeln – jag är drottningen, gudinnan, förgöraren. I min värld finns inga ursäkter, bara lydnad. Inget utrymme för förhandling – bara överlåtelse.
Han är min. Min att tysta, min att styra, min att äga.
Och jag… jag älskar det.
/Hon
