Har funderat lite över dealbreakers senaste dagarna. Hur kräsen kan man egentligen vara när det kommer till dealbreakers i sängen och är det möjligt att kompromissa om man bara vågar säga vad man behöver?
Sen jag skilde mig har män och kvinnor ratats på löpande band av de mest fånigaste anledningarna. (flesta ej sexrelaterade)
En skrattade för högt.
En annan slickade mig för mycket i örat.
En tredje va dumsnål.
Små små grejer som gjort att mitt intresse helt slocknat och då har jag gått vidare. Men när det kommer till dealbreakers i sängen känns det inte helt lika självklart att lämna relationen och gå vidare.
För mig har det alltid funnits en gnutta skam över sex och även om jag egentligen velat sätta dealbreakern “jag måste få ha analsex” eller “Jag måste få sexchatta med andra ibland” så har det inte känts ok att ens diskutera något sånt med en partner för det är inte “normalt”, och jag har inte heller kunnat lämna en partner för den anledningen. Man kan och ska självklart aldrig pressa en annan person till att göra något dom inte vill. Men gäller inte samma sak åt andra hållet också? Att förbjuda sin partner att göra något som hen har ett starkt behov av? Oavsett hur oförståeligt behovet än må vara?
För oavsett hur mycket jag älskar en person, vardagen tillsammans och sexlivet vi har, så finns det stunder då jag MÅSTE bli nerbrottad i sängen, bli kallad för slyna och tagen på det mest hårdhänta sätt. Men en person som älskar mig kan aldrig behandla mig så och jag vill inte bli behandlad så av någon jag älskar heller. Mina syndigare begär vill jag ha vid sidan av, i min egna fantasivärld där jag inte måste se personen i ögonen över frukostflingorna morgonen efter. Kan man be sin partner om frikort i vissa situarioner/miljöer?
Utöver mina syndigare begär så skulle ett liv utan analsex eller sexleksaker inte heller komma på fråga. Ändå har jag inlett relationer där varken leksaker eller analsex har accepterats och då har jag fått “kompromissa”.
Igår utmanade jag mig själv och bröt cirkeln av tysta kompromisser. Jag berättade för Bikern jag träffar om bloggen och att jag har ett behov av att blogga, återuppleva tidigare sexuella relationer, lägga upp bilder och att mejla med er läsare emellanåt. Och jag måste få skriva utan oron att han ska läsa och reagera på det jag lägger upp. Det här är mitt anonyma forum och där vill jag inte att han kommer in. Samtidigt vill jag inte smyga med mitt bloggande när han är i närheten.
Det blev en lång natt av samtal, men tillslut nådde vi en punkt där han kan acceptera att jag har det här behovet, lita på mig och faktiskt låta mig ha mitt bloggande på mina villkor.
Känns otroligt befriande just nu måste jag säga!
Jag måste inte välja mellan mitt sexuella jag och mitt vardagliga jag, det får faktiskt att ha båda sidor ❤
P.s. Igår hämtade jag mitt paket på posten Inlägg kommer inom kort!
Herre jävlar
Igenkänning faktorn är hög i allt du skriver.
Kompromisser i livet tillhör en vardag. Klart man måste ge och ta.
För min del har jag hittat vissa gränser, precis som du beskriver som dealbreakers. Där det finns en minsta nivå för vad jag är villig att kompromissa, utan att helt ta bort mig själv ur ekvationen.
Risken när man offrar för mycket av det som är viktigt för en, är att det tillslut inte finns så mycket av en själv kvar i relationen, och den rinner ut i sanden.
Min erfarenhet säger att du definitivt ska stå på dig, men vara lyhörd för partnerns motreaktion. Är det så att dina behov inte kan tillfredsställas han hen, kan ske de kan tillfredsställas på något annat vis?
Ser fram emot att se ifall det finns fler behov och önskemål därinne som väntar på att bli tillfredsställda?!
♡
Kompromisser är verkligen inte det lättaste, men det svåraste hindret jag har haft är att bara våga säga rakt ut vilka behov som finns, speciellt när det kommer till sex. Varje gång känner jag att jag blottar mig för en annan och risken finns att bli sårad eller att såra den andra parten.
Eftersom jag själv är väldigt öppen för andras behov och fantasier, även om inte jag personligen kan uppfylla dom, blir det lätt att jag kan vara oförstående för varför andra kan känna sig otillräckliga när dom inte kan uppfylla mina, och där såras känslor omedvetet av mig.
Vad är det man säger, Ärlighet och kommunikation varar längst