Jag såg honom först genom fönstret. Det regnade lätt, sådär som det bara gör en stilla vårkväll när staden redan börjat tystna. Gatlamporna speglade sig i stenläggningen, och han kom gående med bestämda steg. Svart smoking. Mörk slips. Håret bakåtkammat. Jag hann tänka: för elegant, för kontrollerad, för någon som söker det jag erbjuder.
Men ändå stod jag kvar. Väntade.
Dörrklockan ljöd som ett löfte. Jag öppnade utan att säga något. Han steg in och stannade i hallen, granskade mig som om varje rörelse jag gjorde var en del av en överenskommelse vi ännu inte uttalat. Jag bar en enkel klänning, svart, slät. Barfota. Armarna längs sidorna.
“Du vet varför jag är här?” frågade han. Rösten var djup, men saklig.
Jag nickade, sänkte blicken. Det fanns en njutning i det, redan där. Att inte förklara. Att låta tystnaden vara både samtycke och överlämnande.
Han gick långsamt runt mig, som en betraktare snarare än deltagare. Fingertopparna snuddade vid min nacke, sedan ned över min rygg. Jag rörde mig inte. En rysning gick genom mig, inte av kyla, utan av närhet. Av kontroll.
“Du säger till om något inte känns rätt,” sa han, fortfarande bakom mig.
“Ja.”
“Bra. Då börjar vi.”
Han lät mig stå kvar medan han hängde av sig rocken. Jag hörde hur han la ifrån sig telefonen, klockan, plånboken – som om han lade av sig världen. När han kom tillbaka hade han fortfarande skjortan knäppt hela vägen upp. Han rörde inte mig ännu. Bara såg. Jag kände hans blick som ett fysiskt tryck.
“Knä.”
Jag sjönk ner utan att tveka. Golvet var kallt, men det kändes sekundärt. Det viktiga var rytmen, kommandot, det tydliga skiftet i roll. Jag behövde ingen förklaring. Bara riktning.
Han lät handen vila mot min hjässa. Inte som en klapp. Snarare som ett bevis på ägande. Jag andades lugnt, rytmiskt. Kände hur min kropp liksom vaknade till i sin stillhet. Varje sinne skärpt.
“Upp,” sa han, och jag reste mig lika tyst som jag sjunkit ner. Han drog långsamt ner dragkedjan i min klänning, kall metall mot ryggen. Klänningen föll till golvet utan protest. Jag stod där i bara underkläder. Hans fingrar följde min ryggrad, och jag kände hur hela jag sträckte på mig av både rädsla och begär.
Han sade inget mer. Istället tog han fram en svart sidenscarf ur sin innerficka. Jag sträckte automatiskt fram händerna, men han skakade långsamt på huvudet.
“Vänd dig om.”
Jag gjorde som han sa. Blicken mot väggen. Andningen något djupare nu. Han band ögonen på mig med en sådan omsorg att det nästan kändes ömt. Jag hörde hur han rörde sig i rummet, hörde tyg, fotsteg, ett spänne. Varje ljud förstärktes av mörkret jag tvingades in i.
Sedan var han nära igen. Hans röst precis vid mitt öra: “Du tillhör mig nu. Tills jag säger något annat.”
Det var inget rollspel. Det var ett val jag gjort med full medvetenhet, en lust att släppa taget, att upphöra som individ för ett ögonblick och istället bli viljestyrd, dirigerad. Han visste det, han behövde inte fråga.
Hans händer var fasta men aldrig hårda. Rörelserna rytmiska, förutsägbara till en början, sedan allt mer utmanande. Jag tappade räkningen på tid. Det fanns bara kroppen, hans röst, doften av tyg, hud och något metalliskt.
När han till sist lät mig lägga mig ner var jag redan förlorad i hans tempo. Han ställde inga frågor. Jag gav inga svar. Allt vi behövde fanns i pauserna, i beröringarna, i det ständigt skiftande maktförhållandet mellan våra kroppar.
Och ändå fanns det en varsamhet där. En outtalad omsorg. Han läste mina reaktioner som noter – varje suck, varje ryckning, varje darrning. Han visste var gränsen gick och hur nära han kunde pressa mig utan att bryta.
När allt var över vilade vi i tystnad. Jag låg på min sida, fortfarande ögonbunden. Hans hand låg mot min midja. Inget mer behövdes.
Till sist knöt han upp scarfen, la den i min hand. Jag såg på honom – fortfarande klädd i skjorta och byxor, lätt tillrättalagd som om han aldrig lämnat ett formellt sammanhang. Men ögonen var mjukare nu.
Han kysste mig inte. Berörde mig inte mer. Bara reste sig och började klä på sig i tystnad.
