Vi har under en tid jagat efter den där perfekta kvinnan som kompletterar vårt förhållande. En tjej som är stark utan en massa issues (alltså gör det här av rätt anledning, inte någon form av självskadebeteende) som sprider glädje och erotik. En tjej som vi båda tänder lika mycket på och som tänder på oss två lika mycket. Oavsett om det är tillsammans eller var och en för sig.
Nu tror vi att vi har träffat den där “enhörningen”, unika och fantastiska kvinnan. Men varför känns det inte så bra? Är jag kräsen? Vad är det som händer? Var allt bara en illusion?
Det finns så många tankar inom mig som spinner runt som som en högtryckskokande-ångpanna. Det snurrar och snurrar i mitt huvud. Jag som är så van att gå på magkänsla får helt plötsligt en känsla av att inte vara prioriterad, inte vara sådär åtrådd som jag var från början.
Alla ni kvinnor där ute förstår nog vad jag menar. Jag vill vara den mest eftertraktade och prioriterade kvinnan i mina älskades ögon. Jag vill vara så efterlängtad och åtrådd att min älskade väljer mig över allt annat i sin tillvaro. Hon ser inte mig på det viset… av förklarliga skäl. Det är ju liksom ok att inte ha ork till så mycket annat just nu. Hon har ju haft mycket i sitt liv. Jag förstår det…men mitt ego behöver matas.
Min magkänsla återkommer igen. Jag känner att jag mer är en kompis än vad jag är älskarinna. Våra aktiviteter går mer ut på att göra mysiga saker tillsammans. Men mitt lilla monster vill ha nåt annat. Det är kanske nu jag ska se till att komplettera min tillvaro med en älskare till kanske. Det här med att vara kär i en tjej verkar rätt omständigt.
Är vi tjejer såhär jobbiga och omständiga? Det verkar ju rätt jobbigt för alla er män och kvinnor som jämt ska behöva ta hänsyn till alla våra emotionella tillstånd och 1000 olika saker som konstant händer i våra liv.
bild från https://truthshewrote.wordpress.com/category/random/
Två dagar senare…
Nu tror jag att jag blivit dumpad. Det känns liksom så. Besvikelsen är slående. Såhär tänkte jag ju inte att enhörningen skulle vara. Kan hända att jag drar på mig ett extra lager hud och försöker att distansera mig. Att bli av med den där extra partnern gör ju ont, vi har ju fått nobben, men inte lika ont som om den enda partnern och grundkärleken gjort slut. Dessutom är jag inte helt säker på att det har tagit slut. Men jag tror det. Hon behövde distans.
Vad fan betyder det!?
Är inte det nåt man säger när man typ egentligen säger “det är inte dig det är fel på utan mig”, eller “kan vi inte vara vänner istället”?
Nä, nu är jag nog lite ledsen och besviken. Känner mig lite som “oj, vad va det jag sa”. Personligen avskyr jag när någon annan har rätt. Det där kommer aldrig att funka, det fattar ni väl. Avskyr att ha fel och än mer när någon annan påpekar, “vad va det jag sa”.
I min besvikelse florerar massor av olika tankar och funderingar. Men om sanningen ska fram så kommer jag alltid tillbakatill grundkärleken till min sambo. Det är det som är viktigast. Han är min kärlek, han är min trygghet och han är den som jag blir fullkomlig av. Allt annat är en bonus. Jag antar att det kommer att vara svårt att hitta det vi letar efter. Men vi har väl en livstid av äventyr att prova oss fram. Tillsammans kankse vi hittar det där intressanta, eller så hittar vi en massa andra spännande äventyr som säkerligen är minst lika intressanta. Om inte t.o.m. bättre ^^
Sug och svälj
trevlig helg
/ Mina Lustar
