In Lilla Kaos

Jag var verkligen helt fine med att Norrland inte ville vara tillsammans med mig. på riktigt alltså, helt fine. det kändes bra, jag kände mig lugn över att veta vart vi hade varandra. Tyckte däremot att jag inte kunde sitta och vänta på att han ska vilja bli tillsammans med mig, jag får väl hitta på något att göra under tiden. torsdag för någon vecka sen fick jag veta att jag kommit in på min utbildning. inom loppet av 48 timmar hade jag hyrt ut min lägenhet och sagt upp mig från jobbet och tankarna snurrade iväg på en långresa till Nepal. tanken var egentligen att jag skulle jobba och plugga samtidigt, utan studielån. men kände att nä va fan, palla. om Norrland dessutom inte är redo för ett förhållande och jag ska plugga på distans kan jag ju lika gärna passa på att resa lite, se världen.

lyckan var total. ”du arbetar på snabbt hör jag” sa norrland när han fick höra mina planer efter att vi inte pratats  vid på ett par dagar. jag kände mig glad, och upprymd över att få resa. tänkte att det skulle bli perfekt, ut och resa ett år och sen komma hem och då skulle Norrland vara redo.

dessvärre var ju lyckan inte långvarig. infann mig hos terapeuten på måndag morgon som kallade mitt beteende ”ett oerhört barnsligt sätt att hantera att jag egentligen kände mig avvisad av Norrland. FAN vad jag tyvärr fick erkänna att hon nog hade rätt. ”men det känns ju så jävla bra, tanken på att resa iväg känns så upplyftande och precis vad jag behöver”. jag fattade verkligen inte. ”så klart att det känns rätt, att fly är en väldigt skön känsla, att komma bort från det som är lite jobbigt, men det är ingen långsiktig lösning på dina bekymmer, och det kommer förstöra mellan dig och Norrland.” Åter igen påpekade hon att fly inte är ett vuxet beslut, att jag inte kan hålla på så hela livet. även om det kortsiktigt är vad jag vill så gör det inget för mig annat än olycka i långa loppet…. damn her!

Så med lägenheten uthyrd och arbetet borta så är det dags för lilla mig att bli inneboende hos en kompis utanför stan, och att bli student på heltid. Inte Nepal direkt men va fan, Stockholms förorter har också sin charm har jag hört.

sa jag förresten att jag fick träffa Norrlands mamma i helgen? och köra hans bil 🙂

Recommended Posts
Comments
  • MinaLustar
    Svara

    Jag känner så mycket igen mig i det du läser, har spenderat större delen av mitt liv med att resa och först det senaste året har jag insett att jag faktiskt bara flytt, flytt från att bli vuxen, flytt från att ta ansvar. Det är ett väldigt enkelt sätt att leva, men det blir snabbt statiskt och man kommer verkligen ingenstans, man står o stampar.
    Jag har sett för många män i min ålder som levt som jag och som nu sitter ensamma på en bar i typ Thailand och berättar om the good old days.

    Glad för dig, utbildning äger!

Kommentera

 
Kontakta oss

Vi är inte här just nu, men fyll i formuläret så återkommer vi snarast

Not readable? Change text.