under Lilla Kaos

Jag är på riktigt förvånad över vilka bekymmer jag har inför det här med nära relationer. Om jag inte skärper till mig vet jag att det är min egen rädsla för att Norrland inte ska vilja ha mig som till slut kommer göra att han inte vill det. Jag är livrädd. På riktigt livrädd. Efter varje gång vi pratat, efter varje gång vi setts, så tänker jag; nu, nu kommer han inte vilja vara med mig längre för han tycker att jag är för knäpp, eller på eller skör.

Jag måste sluta, för jag driver mig själv till vansinne med en oro som är obefogad. Även om den skulle stämma så vet jag ju att jag skulle komma över det också, att det inte skulle vara hela världen. Jag skulle repa mig som så många gånger förut. Allt är så jävla bra när vi är med varandra. Distansen där emellan däremot gör mig galen. Galen och osäker. Mensveckan förra veckan var ett helvete. När jag nu försöker att inte lösa mina problem genom att kräkas eller suga fruktansvärt mycket kuk resulterar det i tårar. Floder av tårar. Jag minns inte hur länge sen det var jag grät så här mycket, för ingenting dessutom.

Min terapeut säger att det är bra. Tårar är mycket mer likt ett normalt sätt att uttrycka negativa känslor är att kräkas bort dem, vilket betyder att jag är på rätt väg. Men det är ett riktigt jävla pissjobb det är med att arbeta med sig själv. Kompisarna börjar ledsna på att jag aldrig hör av mig, förstår inte att jag inte orkar. Jag mår egentligen mycket sämre nu än när jag fick leva det lätta livet av att supa, knulla och kräkas bort allt. Nu ska jag istället vara vuxen och hantera saker på ett konstruktivt sätt. Det svåra är att jag inte vet hur man gör. Tårarna är fortfarande mitt barnliga sätt att hantera alla känslor. För man får inte vara arg på någon som gråter. Man lämnar inte någon som tårarna rinner på för då får man dåligt samvete. Tårar gör att människor stannar.

Jag märker att jag är rädd för att säga när jag är arg. ”jag är inte arg, men” är standardfrasen som kommer ur mig när jag egentligen är förbannad över något. Förbannad men för rädd för att säga det. Norrland är nog den enda som har fått höra det. Att jag är arg alltså. Det känns så skönt att kunna säga att han gör mig arg när han gör det. Jag tror inte han vet hur mycket förtroende det ligger bakom att kunna säga att jag är arg på honom. För mig är det som att kasta mig ut för ett stup varje gång.

Jag måste landa, landa i mig själv.

För övrigt så sitter jag på tåget hem efter en snabbvisit hos han. Mina skinkor är ömmande rödblå och spräckliga. Mitt rövhål är ömt och min fitta är svullen. Hans säng är dyngsur igen efter att jag åter igen squirtat ner den flertalet gånger. Han gör mig så jävla kåt. I morse väckte jag han med en avsugning. Jag orkade inte vänta på att han skulle vakna av sig själv och ville inte göra han på dåligt humör. Det blev han inte heller. Så är jag sådär löjligt nöjd över att bara få ligga i hans famn och slumra till efter att han smiskat min rumpa alldeles spräcklig samtidigt som jag smeker mig själv till orgasm. Smärtan i kombination med njutning blir något så fantastiskt intensivt att det är svårt att jämföra med annat.

Recommended Posts
Comments
  • Mina Lustar
    Svara

    Det är tungt att må dåligt… inte alls kul. Men jösses vad bra det kan bli om man lär sig att hantera sig själv. Varje snårsteg lär man sig någonting av. Har du någonsin träffat en stark människa med ett enkelt förflutet? Inte jag iaf. Det är de tunga dagarna som ger oss som mest lärdomar.
    Ibland kommer man på sig själv att man gjort samma sak gång efter gång efter gång… och det har bara lett till tårar. Då är det kanske dags att välja ett nytt sätt att hantera saker på! Du är på rätt väg, skulle jag tro, när du skriver att du vill vara vuxen och göra på ett nytt vis.

    Jag tror på dig… Det kommer att leda till något bra

    Btw, du skriver fantastiskt bra 🙂

Kommentera

 
Kontakta oss

Vi är inte här just nu, men fyll i formuläret så återkommer vi snarast

Inte läsbart? Byt text. captcha txt