under Lilla Kaos

Jag minns när jag var liten. Mina föräldrar framförallt, men också jag och mina systrar, brukade ha som lördagsnöje att lägga tusenbitarspussel. Jag minns hur glad och stolt man blev när man byggt ihop sin lilla ö av bitar, som man sen fick att platsa i den stora ramen. Timmar flög förbi, stirrandes på de olika bitarna, se vart de kunde passa.

Det tar tid att lägga pussel med sig själv. Man letar och letar och letar, hittar en bit som man tror passar. Lägger dit, flyttar om, justerar. Ibland känns det omöjligt men någonstans på håll börjar man ändå se siluetten av att det kommer bli något helt till slut. Ett konstverk.

Jag har haft en fantastisk helg med mina kollegor uppe på min chefs land. Badat åkt båt och solat. Min kvot av att tycka fulla människor är roliga trots att jag själv inte är det är definitivt fylld. På slutet blev jag lite less. När folk ska fram och börja ta på en, peta en i ansiktet, då känns det som att man är rätt nöjd för kvällen.

Det är få saker som slår tystnaden på landet och en långfrukost i solskenet. Batterierna är laddade.

Norrland sa åt mig att tänka så lite som möjligt på han under helgen. Vilket först gjorde mig skitförbannad och helt övertygad om att han vill att jag ska glömma bort han. Nu i efterhand var det precis vad jag behövde för att kunna flytta tillbaka mitt sinnesfokus på ett normalt läge. Jag förstår inte varför min hjärna går på högvarv gällande huruvida han vill ha mig eller inte. Mitt bekräftelsebehov har stigit mig åt huvudet den senaste veckan. Jag känner mig som ett litet barn som står o rycker i byxbenet på en förälder, kräver dess uppmärksamhet.

Varför ä det så svårt för män att kommunicera? Att säga vad dem tycker? Jag skickade en porrig bild på mig själv till Norrland vilket gav föga respons. När jag senare frågade honom om han gillade bilden får jag till svar ”skojar du eller, jag älskar när du skickar sådana bilder till mig”. Men ursäkta mig, skulle det kunna vara så lätt att man bara uttrycker det här då? Hur ska jag annars veta att det uppskattas. I min hjärna så börjar det genast skapas massa tankar om att han kanske inte är sådan som gillar bilder helt enkelt. Mitt Skypesnyggo är den ända som vet hur man ordentligt ska överösa en med komplimanger och tjat om hur kåt jag gör honom. Det finns ingen jag så självmant skickar bilder till som honom. Jag vill ju få bekräftelse, det är ju därför jag skickar dem.

Som den större delen män brukar påminna oss kvinnor om vi är inga tankeläsare, goes both ways, så ni vet.

 

 

Tidigare inlägg
Comments
  • M
    Svara

    Vad jag känner igen det där!!!

Kommentera

 
Kontakta oss

Vi är inte här just nu, men fyll i formuläret så återkommer vi snarast

Inte läsbart? Byt text. captcha txt